Orden har följt mig

"Någonstans bland alla sparade papperslappar, kanske i en låda på vinden, ligger mitt allra första litterära försök, en saga. Det var en gång … Jag minns att den handlade om en pappa och en nalle och en skog. Jag var fem år och skrev med stora spretiga bokstäver och en egenhändigt komponerad stavning.

Sedan dess har orden följt mig genom livet. Tätt i hälarna som en glädje, trygghet och säkerhetsventil. När jag var fjorton år skrev jag första romanen och skickade till ett förlag. Jag fick ett vänligt men avböjande svar och manuset i retur.

Det gick bättre med novellskrivandet. Under några år publicerade jag regelbundet noveller i en så kallad tjejtidning. Till en början var de ytligt romantiska och följde mallen, sedan tog jag mig fria händer och hann avhandla så vitt skilda ämnen som kriminalvård, uteliggare, åldringsvård, utanförskap och en hel del annat innan tidningen köptes upp och lades ner.

Under tiden fortsatte jag skriva längre berättelser och innan jag fyllt tjugo hade jag ytterligare några romaner på mitt samvete. Jag hade fått kontakt med en författare som trodde på mig och stöttade mig. Det var på hans förlag jag fick en ungdomsroman, "Och natten är lång och svår", utgiven i mitten av åttiotalet.

Det blev aldrig någon fortsättning. Förlaget bytte inriktning, mina manus var inte tillräckligt bra, och jag började åter samla refuseringsbrev på hög. För några år sedan anmälde jag mig till en skrivarkurs på Fridhem, folkhögskolan i skånska Svalöv. Där tänkte jag, under en intensiv vecka, lära mig skriva deckare. Jag återvände dit året efter och året efter och …

Jag insåg ganska snart att deckargenren inte var min. Men jag lånar gärna en del element från genren och försöker bygga mina historier så att de blir spännande och lockande att läsa.

Berättelsen om Solbritt Persson har funnits inom mig i tjugo år. Den har skrivits i otaliga versioner och även om jag haft flera andra projekt vid sidan om har jag alltid återvänt till hennes berättelse. Den grep mig och ville inte släppa taget. Även om den, från början till slut, är en produkt av min fantasi känns den lika sann som mitt eget liv. Kanske är det därför jag orkade fortsätta hela vägen och aldrig funderade, mer än sekunder då och då, på att ge upp.

Nu kan jag äntligen släppa taget. Solbritt Persson får klara sig på egen hand och jag går vidare till andra berättelser."

Lägg i kundvagn 196 sid. Inb. Pris: 165 kr

"Då hörde jag steg där nere. Hjärtat hoppade över ett slag innan det började skena, jag blundade, en sista medveten tanke genom hjärnan. Nu dör jag!

Men det gjorde jag inte. Stegen fortsatte. Jag skakade på huvudet för att få ut dem. Det gick inte. Bestämda steg, dörrar som knarrade. Någon ropade mitt namn, gick från rum till rum och ropade.

Skräcken gjorde mig förlamad. Jag tvingade upp händerna till huvudet, men när jag insåg att de inte gjorde någon nytta där lät jag dem falla igen. De darrade. En blick på dörren till tornet. Jag hade glömt stänga den!

Gud hade rymt. Bevare mig väl, Gud hade rymt. Nu kom han för att hämnas. Gode Gud, han kom långsamt gående uppför trappan. Gud var inte god, Gud var en man och en svart fågel, Gud fanns överallt och nu var han bara några meter bort.

Jag hasade långsamt bort till hammaren, händerna var blöta av kallsvett och jag försökte torka dem mot filten innan jag fick grepp om hammaren och mödosamt reste mig. Jag gömde mig innanför dörren.

- Solbritt? Solbritt? Är du här? Dörren var öppen, så jag klev på. Solbritt? Hallå!

Det blev svart. Jag öppnade ögonen men såg ingenting. Jag koncentrerade mig på rösten. Stegen. Orden. Han kom närmare. Gud. Gud finns i vattnet, i skuggorna. Han sköt upp dörren till tornet, stack in huvudet och klev över tröskeln.

Jag slog så hårt jag kunde. Första slaget träffade tinningen, det var inte tillräckligt så jag slog igen, ännu hårdare. Bakhuvudet. Det lät underligt, inte som hammaren mot stenduvorna. Ihåligare och fylligare, som en vattenfylld ballong mot stenplattorna på altanen. Jag följde med i fallet, ner på knä. Hammaren var klibbig och blöt, händerna fläckiga, kläderna, golvet, rummet. Jag såg ner på Gud som låg vid mina fötter. Flämtande, ordlös klagan, sedan stilla. Borta.

Så hade jag ändå gjort det. Jag sjönk ihop, föll åt sidan och hamnade med mitt huvud alldeles nära hans. Jag mådde litet illa. Aldrig hade en människa varit så nära Guds ansikte.

Då såg jag att det inte var han."